Så här KAN det se ut när vi är ute och går. För det mesta gör det inte det. Ja, och då menar jag inte bara för att hundarna inte sitter medan vi går utan för att Lilla Brun – korkbollen till höger (ja, jag skrev vänster här först. Vet inte om det beror på synfel eller taskig koll på höger och vänster, men kommentarerna här nedan hjälper mig) – oftast beter sig som ett mentalt eftersatt får. Den här veckan har jag bara liksom… lagt mig på Sandor två gånger. Och då menar jag inte nu jävlar ligger du uppåner här hundjäkel innan jag klipper till dig, utan bara här är min tyngd, känn på den. Vasarunurå? Typ så.
Sandor äääälskar andra hundar. Andra hundar älskar inte alltid Sandor, och jag klandrar dem inte. Ibland undrar jag hur det ens är möjligt att jag älskar honom. Men det gör jag, så när han trilskas sådär i kopplet varken vill eller orkar jag hålla på och dra och slita, och då är det bästa att bara lägga mig på honom. Ja, det ser kul ut. Vi har blivit utskrattade. Speciellt den gången när vi låg i en snödriva medan Wega strosade runt lite, bajsade lite och liksom rastade sig själv.
Jaja, det ska nog bli folk av den där också. Nångång. Kanske inte i januari, eller i februari eller ens 2010. Men NÅNGÅNG.
…ska det bli ordning på Lilla Brun. I söndags började vi kursa för Barbro igen. Kursen är inriktad mot lydnadsklass 1-3 och på första lektionen övade vi på de första inledande stegen i linförighet, inkallning, platsliggning, ingångar och nåt mer… Som jag uppenbarligen inte minns. Först kollade Sandor in alla andra.
