Idag var Wega och jag ute på en promenad i Solna. Vi tog en sväng runt Råsta- och Lötsjön och genom Råsunda och sen hem igen. Jättehärligt, hade man kunnat tro. Men icke.
Istället för min fina, snälla vovve var ett litet monster i andra ändan på kopplet. Wega som brukar gå jättefint i kopplet, aldrig dra eller krångla, uppförde sig nu som en tre-fyra månader gammal valp. Som aldrig fått öva på koppelgående. Eller nåt annat heller.
Wega studsade som en liten kängru vid min sida. Hon slickade på all snö hon kunde hitta, plockade upp alla pinnar hon fick syn på och gjorde små race fram och tillbaka så långt kopplet räckte. Vi kan väl säga att jag inte direkt var road. I alla fall inte när hennes ben trasslades in emellan mina, i ett av hennes ryck, så att jag nästan ramlade omkull.
Vad hände med min duktiga vovve? Vem bytte ut henne mot en förväxt galen valp? Och när tänker de lämna tillbaka min vovve. Visserligen är det roligt att hon är glad. För det är ju bus det handlar om. Men det kan bli lite för mycket av det goda.
Och så tänker jag, jisses… Hur ska det gå med en RIKTIG valp här hemma också? Inte bara en tvååring med tonårsnojjor. Kommer jag tvingas köpa spikskor till promenaderna och vaddera lägenheten inne?
Men så kommer vi in, och då är hon sitt vanliga härliga jag. Gosig som ingen annan, och då tänker jag att det faktiskt inte spelar någon roll om hon är lite knasig ibland. Det kan man alltid jobba på! Huvudsaken är att hon är Wega!
Igår åkte vi till Torö, där fick vovvarna springa lösa och då lossnade allt! Wega insåg att man faktiskt kan leka med den där lilla saken. Och när vi kom hem lekte de jättefint på golvet. Wega var jättesnäll och lät Solveig bita i öronen, trycka upp vassa tassar i ansiktet och hoppa runt huvudet hela tiden. Wega har nämligen insett att det enda hon behöver göra om hon inte gillar det är att resa på sig, och gå ganska snabbt mot Solveig. Då backar den lilla. Easy peasy.