Nu har jag och Wega hängt ihop i sju månader. Konstant. Jag har inte varit utan henne mer än ett par timmar i taget under hela tiden. Inte en enda natt har jag sovit utan att hon har sovit precis bredvid. Okej, i början sov hon på golvet men sen hände nåt och nu sover hon helt plötsligt i sängen.
Det känns som om hon alltid varit här. Jag kommer knappt ihåg hur det var innan hon satte sina fyra mycket bestämda tassar hos oss, och faktum är att jag inte riktigt vill komma ihåg. Det är ju så mycket roligare nu. För trots att hon ärskitjobbig emellanåt ute är hon är pärla!
Hundmöten börjar gå som en dans nu, hon tittar och viftar på svansen i hopp om att locka till sig lekkompisar, men det är också allt. Hon drar inte i kopplet och det händer väldigt sällan att hon ger ifrån sig ljud. Hon har långt kvar innan hon blir vuxen, men hon är en stjärna (och jag är inte alls partisk).
