Till vänster ser vi lilla brun, formerly known as stora brun. Till höger ser vi stora brun, formerly known as lilla brun. Aka Wega och Sandor. Gospartner till vänster, löparpartner till höger. Men nu börjar han faktiskt bli större, vilda bebin. Wega ser jätteliten ut, lilla gullan.

Titta på det här ansiktet. Ser det ut som en farlig vovve? Nä, just det. Ändå hävdade mannen (som inte luktade kardemumma ur munnen) att det “kommer att bli problem” med den här hunden, samtidigt som han böjde sig över honom och skrek.  Ja, ni fattar. Ridgeback, illaluktande (packad?) man, främmande människa ovanifrån. Inte jättebra. Sandor backade och bad mannen ganska vänligt att lämna honom ifred. Då låtsades mannen att Sandor hade bitit honom och började skrika ännu mer. Då morrade Sandor. Sen skrek mannen att min hund är farlig och att han vet det för att han har tränat hund i flera år.

Du vet inte vad du pratar om, sa jag och gick.

Men jag är ju en mes, så jag blev skärrad och tänkte i säkert 30 sekunder för länge att jag har en aggressiv hund. Sen tittade jag på det där ansiktet som ni ser här ovan. Och då mindes jag att det ju är Sandy vi pratar om.

Vi har varit i Brottby och plockat svamp. Finaste gullan i stan höll koll så att ingen obehörig kom nära. Tyvärr höll hon lika dålig koll på var vi var som vi människor, så vi gick vilse.

Opus och Sandor höll koll på Lena. Det var nämligen hon som hade kakorna. Adder hade huvudet i matskålen, allt var precis som det ska vara med andra ord.

Ja, sen gick Opus för att hjälpa Wega speja. Och då blev småkillarna lite förvirrade. Därav de här pundiga minerna.

Sen när vi väl hittade tillbaka till bilen igen (tack vare två ryttare som gav oss finfina vägbeskrivningar) ville vovvar hoppa in i bilen ganska snabbt.

These are happy faces. Jo, jag lovar. Det syns kanske inte så jättetydligt, men de är glada. De har fått leka i skogen i flera timmar alldeles lösa. Men man blir så himla trött.

Jag har några jättefina bilder på människorna som var med på den här svampturen också, men de vågar jag inte publicera utan tillstånd, för då måste man vara beredd på hämnd. Och jag är inte säker på att jag är det. Bästa Lena och bästa Cissi är hur som helst jättefina på alla bilderna.

Vi var ute i skogen och busade idag. Vid ett tillfälle kom Wega fladdrande ur buskarna på ett galnare sätt än vanligt. På bröstet satt en geting, fast. Med gadden i Wega. Aj, sa hon och tittade på mig. Nu ligger hon och vilar efter getingens fräckhet. Inte så mycket för att det gör ont längre, utan för att hon är sur. Man gör inte Wega illa utan att få sota för det. Bara det att getingen inte fattar att den ska ha dåligt samvete, så där som jag får om jag har sagt till henne på skarpen.

1. Man kommer inte och hälsar när matte kommer hem. Man ligger kvar, och en stund senare stapplar man fram.
2. Man lämnar sönderbitna batterier på golvet, så att matte verkligen kan se att man tuggat i sig batterisyra. OBS! Lämna gärna resterna av innehållet man inte pillat i sig på den vita mattan.

3. Mattar blir lätt hysteriska, så då åker man i ilfart till djursjukhuset. Där lägger man sig med bakluckan öppen utan att röra sig. Se gärna till att en höglöpande tik, samt ett gäng skälliga hanar befinner sig max två meter från bilen. Genom att inte reagera på dessa blir matten lite extra rädd.

4. Rör dig inte ur fläcken på 4½ timme. Ligg gärna så nära matte det går.

5. Skrik inte när veterinären tar blodprov eller pillar ner innehållet i en hel flaska med kol, bara för att markera att man är illa medtagen. That, my friends, är hur du skrämmer din matte på bästa sätt.

Sen när man kommer hem igen kan man vila hur mycket som helst utan att matten säger att man är i vägen.

Och när man kommer hem efter 4½ timme blir ens hundkompisar så här glada. Jo, det här är Wegas happy face.

Vänliga hälsningar,
Sandor.

Det är vardag igen. För att liva upp stämningen lite ska vi på gruppträning på Hunduddens träningscenter ikväll. Nu ska både matte och vovvar bli supervältränade! Eller ja, man måste börja nånstans.

Man kan tro att jag har valt den här bilden på grund av att Sandor och Veronica är så fina. Men egentligen är det för att Sofia och Ramses är med. Lite besviken på att Sofia inte kollar in guldskrutten bara.

Världens bästa Sandor.

Medan vi var i Askersund var Wega hos Querida och Anna. Det verkar ha varit rätt mysigt, om man tittar på de här bilderna.

Wega är ju en proffssovare, och verkar ha fått med Q på det tåget också.

Där får vovvar sova i sängen, himla lyxigt.

När vi skulle åka hem ville Wega nästan inte följa med. Jag kan bo här, sa hon. Det funkar bra.

Här är den, på lite håll med en taskig iPhone-kamera – certpojken. Idag blev Sandypants andra bästa hane i Askersund och knep sitt andra cert. Vi blev såklart helt sjukt till oss vid ringside, speciellt jag, men också rätt förvånade. Det var en hel hög med F I N A hanar att konkurrera med. Åsså springer långben in, med sina smala lår och tunna bröstkorg, och kommer tvåa. HURRA! Och just det, matten. Jag alltså. Jag som inte bryr mig om det här med utställning var SUPERNERVÖS.

Roadtrip buddy Pila, som är vacker i alla sammanhang utom på den här bilden (quite clearly fotografens fel) blev andra bästa tik idag. Så vi åkte hem med glada miner idag.

Sandors kritik: “Tall but proportional + elegant in style. Long neck, flowent topline, deeply angulated hindquarters. Forchest should be a little more developed. Moves freely.”

Sen åkte vi hem, och då däckade vilda bebin i bilen. Sen vaknade den inte förrän vi hämtade Wega hos bästa bästa Anna, Hasse och Querida.

Sen åkte vi vidare söderut längs Mälaren och hamnade här. Har ingen aning om vad det hette men hundar kunde vara lösa och promenaden var härlig.

Och när man hade gått en stund kom man fram till vattnet. Och där kunde man bada.

Tyvärr var vi inte ensamma på klipporna. Med oss hade vi fyra döda fiskar som någon dragit upp, ett helt gäng med intensiva flugor och getingar och ett oändligt antal fästingar. En vanlig dag i naturen alltså.

Vovvar turades om att jaga bort ovälkomna inkräktare.

När det inte finns soffor att luta sig mot får man luta sig mot matte.

Just det, vi har hjälpt tant Cissi att flytta också. Medan vi målade och baxade runt möbler hittade Sandor en liten fåtölj att krypa upp i. Betoning på liten.

Nu vilar vi i soffan, eftersom promenaden till Mälaren var kantad av vatten/lera-fyllda diken som vovvar prompt skulle bada i. Hela tiden. Eftersom matte hellre sover utan sump-lukt i lägenheten tvingades vovvar duscha vid hemkomst. Dusch = hell för vovvar. Men nu luktar de nyponros.

Fast för det mesta får vovvar vara ute. Här latar vi oss i solen på en av de få soliga dagarna. Matte har ju semester nu, så då blev det dåligt väder.

När det är dåligt väder får man göra utflykter. Vi åkte till Mårbacka och tittade på Selmas gamla hus. Och en och annan blomma.

Sen åkte vi till Alma Löws konstmuseum. Det här är alltså inte riktiga barn, men det var ändå läskigt.

Det här är inte en installation på konstmuseet. Man kan lätt tro det, men det är Solveig. Världens första fralla med ridgeback-komplex. Ni ser virveln va?

Det går också bra att gosa med tant Susanne när det är dåligt väder.

Närkontakt av tredje graden med änder. En andfamilj på sju kom lite för nära. En and bet mig i fingret när vi badade, några andra simmade väldigt fort mot Martin och när andmamman dök under vattenytan medan vi simmade ca en meter bort blev det lite för mycket “Fåglarna”.

Så då ringde vi andjagaren. Eller ja, ringde och ringde. Han var ju där hela tiden. Plask med liten kvast och änderna flydde fältet. I alla fall ett par meter bort efter ungefär trettiofem plask.

Sen åt vi middag på Lingatan. Hos mamma och pappa alltså, och då somnade Solveig på det vita konstiga gräset i allrummet.